Början på första kapitlet

1

 Adjö hundgården

Jag gillar morgnar. Morgnar för alltid med sig nya saker. Några av mina kompisar låg kvar där de låg, andra hade satt igång att skälla. Jag brukade alltid vara bland de första att vakna, men den här dagen kändes allting annorlunda. Sanningen att säga kände jag mig inte alls trött, latmasken höll sig borta; jag slog upp ögonen som vanligt, pigg som en nötkärna.
Jag hörde hur en dörr öppnades, tror det var ytterporten. Sen märkte jag att någon slog upp dörren till korridoren där min bur stod. Allt verkade så konstigt, människorna brukade hälsa på oss i en viss ordning när de kom in; det var burarna som stod närmast ingången som logiskt nog fick besök först, men idag verkade människorna ha ett annat mål: min bur.
Mitt hjärta slog volter när jag hörde Jeremys och sen Margarets röster.
– Kom nu, Cross, idag är en mycket speciell dag för dig.

Jag visste att hos oss i motsats till andra hundgårdar betydde detta något bra. Med andra ord: ingen dödsdom!
Strax började jag vifta ivrigt på svansen och bita på min madrass. Margaret skrattade medan Jeremy satte på mig kopplet, drog mig till sig och sa:
– Kom nu Cross, säg adjö till dina vänner.

Jag gick fram till Drim, en svart labrador, och luktade på hans nos. Drim  är som en god ost, och fastän han är kastrerad är han inte dum. Jag nosade på allt runt omkring mig och förstod att jag aldrig mer skulle få se eller trampa omkring och lukta på den här platsen. När dörren till min bur stängdes skulle jag inte återvända till den här gården igen.
Ja, så var det: samtidigt som porten till hundgårdarna kallt stängdes avslutades också ett skede av mitt liv.

Min tid på hundgården hade på intet vis varit en dålig tid, men det är sant att jag ibland hade det långtråkigt, och att jag alltid väntade på ögonblicket då Jeremy, min tränare, skulle komma och hämta mig. Det som varit bra med den här platsen var att jag hade fått vara tillsammans med många av min egen sort.
Jag fick hoppa upp i skolans skåpbil, samma bil som vi nästan dagligen åkte till träningarna med. Fem kollegor till Jeremy satt där redan, några kände jag igen från träningspassen i stan eller från lekarna på rastplatsen.

Det blev en kort färd; från insidan såg man ingenting, men jag visste att vi inte åkte till stan. Plötsligt öppnades bakdörren och Margaret stod leende där. Bakom henne låg skolbyggnaden. Jeremy satte på kopplet på en av mina kompisar och gick iväg med honom.
– Nu min pojke blir du den förste som får lära känna din slutgiltige ägare.

 Hastigt överväldigades jag av en hel mängd märkliga känslor. Det var som om några främmande varelser legat gömda i mitt inre  och nu uppenbarade sig. Själv hade jag aldrig tidigare, åtminstone inte medvetet, funderat på vad denna förändring skulle betyda.
Mitt okända inre hade gett sig till känna, naturligt och spontant, och visat sig vara både magiskt och vackert. Jag blev enormt berörd, allt klarnade; jag förstod att detta ögonblick var livsavgörande för mig och jag kände mig mycket utvald. Fram till denna stund hade allt varit en lek, nu skulle det fantastiska och bästa komma.
Sinnesrörelsen blev så stark att det just då inte fanns plats, varken i hjärna eller hjärta, att tänka på vad jag från och med detta ögonblick lämnade bakom mig.
Jag kände på mig att jag snart, kanske för alltid, skulle lämna den här platsen och mina fyrbenta vänner, och att livet totalt skulle byta skepnad. Jag slutade snart grubbla och började nosa på mina kompisar, inledde med en hund av samma kön och ras som jag, en golden retriever. Jag kände inte igen hans baklukt, så säkert hade jag inte träffat honom tidigare. Mitt minne är nämligen enastående vad gäller lukter, och jag glömmer aldrig en bak.

Strax började den här golden retrievern, som var mindre än jag i storlek, nosa mig i nacken. Båda viftade vi glatt på svansen. Det tände till hos mig som vanligt, så jag satte upp en tass på hans nacke för att låtsas brotta ner och få igång honom. Fyra andra kamrater la sig i leken, och det blev ett fasligt oväsen. Man kunde höra hur våra halsband slog mot bilplåten.
En vit labrador lösgjorde sig från härvan av svansar, tassar och nosar, som vi på ett ögonblick lyckades skapa, och började som i trance göra volter över sig själv och bita sig i svansen. En kompis och jag kastade menande blickar på varandra och slängde oss nafsande över henne. Hon gjorde samma sak med oss.
Det blev ett rysligt ståhej på den lilla trånga platsen, de andra två hundarna började skälla och vi belåtet att morra. Jag gav mig till att lukta på en flickkompis där bak och kände då igen henne. Det var Mani, en labrador som jag inte träffat på månader. Nu tog leken slut för min del och jag stelnade till. Verkligheten hann ifatt mig, och längtan tillbaka överväldigade mig för en stund; glädjen blandades med saknad och osäkerhet, nu skulle det en gång för alla vara slut med gemenskapen med min egen sort. Jag visste att livet som låg framför mig skulle vara fyllt av glädje, men bara tanken på att det jag varit med om fram tills idag aldrig mer skulle komma tillbaka väckte en obehaglig känsla hos mig som jag inte kände igen.

Plötsligt var det som om min hjärna fick en adrenalinchock och strax därefter ett slag av olust. Kanske höll jag på att passera den obehagliga gränsen mellan valp och vuxen hund?
Men å andra sidan kände jag mig speciell. Andra hundar, de ute på gatan, lever ett annat slags liv. Deras tillvaro formas på ett helt annat sätt, deras väg är rakare. De lever som husdjur, både som valpar och vuxna, medan våra  liv följer olika skeden. På så sätt liknar vi människovarelserna, som under den första tiden gör ingenting, senare börjar skolan, fortsätter i gymnasiet och högskolan för att som vuxna knega på som Gud vill. Livet som ledarhund liknar människans, enda skillnaden är att vi har vårt arbete säkrat. Konstig sort de där besynnerliga varelserna på två ben som kan lova oss fasta arbeten men inte lyckas försäkra sig om sina egna.
Ett hastigt slick över nosen och ögonen väckte mig ur mina djupa funderingar; det var Mani som började ta avsked av mig. Om igen öppnades den stora porten och Jeremy kom in. Det gick vibbar genom våra hjärtan. Den utvalde var Mani som blev jätteglad; medan Jeremy satte fast kopplet i halsbandet nafsade hon honom försiktigt i armen och slickade på hans skjorta.
Också jag kände mig upprymd och svängde på svansen tills bildörren plötsligt slog igen. Jag stod kvar tyst med resta öron och hörde hur Manis upphetsade flämtande avlägsnade sig. Den lycklige var inte jag och jag började diskret gny över avskedet.
”Iväg nu, vännen min, snart möts vi igen. Kanske våra hussar känner varandra och väntar på oss som man väntar på ett barn. Iväg nu, min vän. Vänta på mig, jag kommer snart.”

Jag la märke till att mina andra tre kompisar inte heller såg glada ut, de höll sig längst inne i bilen medan jag beslöt att sträcka ut mig tätt intill dörren. Var det min tur nästa gång? Snart kände jag lukten av Jeremy och morgonens friska luft bakom min rygg.
– Så där, Cross. Är du beredd?

Jag satte mig upp och la impulsiv som jag är upp två tassar mot skåpbilens utsida. Hade det inte varit för Jeremy, som tog tag i halsbandet, hade någon gett mig en våldsam snyting. Utan att veta hur det gick till stod jag plötsligt med alla fyra tassarna på asfalten och åtdraget koppel utanför bilen. Jag passade på att lukta på avgasröret och undersidan. Det här fordonet utsöndrade en sån där stark lukt som jag verkligen gillar. Med ett lätt ryck i kopplet drog Jeremy snabbt bort mig från doftsensationerna.
Vi tog vägen som leder till skolan där människoeleverna sov och bodde medan de tränades att bruka sina blivande ledarhundar.
Byggnaden inklusive hundgårdarna låg inom samma område, samma anläggning. Vi hade varit inne i den någon gång tidigare, men jag hade inte kommit längre än till receptionen och ett av kontoren och aldrig förut till elevernas sovrum. Jag antog att där också måste finnas en matsal eller liknande för det luktade ibland mat. Förtvivlat hade jag nosat överallt men aldrig hittat några matrester.
Jag ville ta till vara på dagen, så jag tog tillfället i akt att lukta på några lämningar från andra hundar efter vägen. Några ångade fortfarande och fyllde min omättliga nos med sin arom. Någon lukt var till och med bekant för mig.
Jag gjorde ett hastigt ryck för att komma närmre en lyktstolpe, vilket fick Jeremy att vackla till, och lyfte på benet för att släppa ut allt vatten jag bar på; det gällde att börja den här dagen stort! Lite behöll jag kvar i blåsan ifall jag skulle behöva kissa lite senare också. En del hundar ska vara stöddiga och markera både till höger och vänster, men de kan inte få hållas. Man måste få övertaget och åtminstone ta alla lyktstolpar och väggar i besittning.

När vi gick in i byggnaden kände jag med nosen att det var varmt och luktade gott, och jag antog att matsalen låg ganska nära ingången. Jag kunde fortfarande ana att man ganska nyligen ätit frukost. När Jeremy hälsat på damen i receptionen la jag upp mina framtassar på disken för jag ville se hur hon såg ut, men då drog Jeremy snabbt i kopplet och ropade ett högt ”nej”. Min nyfikenhet var som bortblåst.
Vi fortsatte genom korridoren som först vek av åt vänster, sen åt höger, och passerade dörren till matsalen. Tusan också, där var det! Instinktivt ryckte jag till mot dörren som var öppen och  kunde se flera människovarelser samla ihop brödsmulor från borden och – som jag antar – också en hel del andra frukostrester. De tittade på mig och log. Jeremy svarade med att återigen rycka i kopplet samtidigt som han myndigt påkallade min uppmärksamhet. Med en sån avbasning försvinner snart brödlukten från ens nos.
För en stund kunde jag inte låta bli att tänka på matresterna och slickade mig om munnen tills vi svängde in i en korridor utan utgång. Den var inte särskilt lång, hade cirka fem dörrar på var sida. Nu förstod jag … gode Gud, det är här det är …. här ligger elevernas rum! Bakom en av dessa dörrar finns min blivande husse. Jag kände ögonblickets allvar och jag tänkte på brödsmulorna … och det var som om hjärtat ville hoppa ur bröstet på mig.

Jeremy knackade energiskt med knytnäven tre gånger på en av dörrarna till höger och öppnade den. Min nos märkte hur lukten förändrades, jag slickade mig nervöst, helt besatt av nyfikenhet och upphetsning. Det var alltså så här min blivande ägare luktade.
Den lukten kom med tiden att bli min favoritlukt, den följde mig allt ifrån den dagen. Jag jämförde den med den lukt som de sockrade kex utsöndrar som människorna äter, men som vi inte får smaka för att de är för söta. Min husse luktade inte precis sött, men han luktade kex på långt håll.

Fortfarande är jag förvånad att jag som alltid varit så impulsiv inte sprang fram till honom. Jag stod snällt vid dörren som om jag ville hålla fast ögonblicket. Jeremy tittade på mig och sa:
– Kom nu, Cross!
Med handen slog han några gånger mot benet och uppmuntrade mig att följa med in i rummet.
– Mario, det här är Cross, det är en golden retriever, han är nitton månader och väger 32 kilo, han är mycket stor för sin ras. Ok, grabben, han är nu din för alltid.

Jeremy överlämnade kopplet till en av de två ungdomarna som fanns i lägenheten. Mario var en lång och mycket smal kille, han bar solglasögon och pratade konstigt; han var mörk med långt hår, kanske 20 år gammal. Den andre killen var kortare än Mario, hade inte glasögon och var inte heller blind. Det verkade som om Luis bara var där för att översätta det Mario och Jeremy sa till varandra, för Luis talade ibland lika obegripligt som Mario och ibland pratade han som de andra.
Marios händer darrade när han tog mitt koppel, det syntes att han var rörd. Jag tittade honom blygt i ansiktet och kunde konstatera att han drog ihop läpparna i en känslosam gest. Spontant fick jag några sekunder senare syn på en toffel som hade kommit på avvägar. Jag rusade fram och med viftande svans lämnade jag över den till Mario. Jeremy och Luis exploderade i skratt.
Mario ville kolla vad som hände så han sträckte ut sin fria hand, tog mig på huvudet, kände på nosen och fattade vad jag gjort. Också han brast ut i skratt.
Jeremy sa till Mario att tänka sig för när han lämnade saker inom räckhåll eftersom jag var född till detektiv, och att han skulle ha överseende med mig de första månaderna. Så om jag snodde något skulle han vänligt ta saken ur munnen på mig utan större väsen, men allteftersom tiden gick och jag blev medveten om att han var min husse skulle han bli strängare.
Luis översatte vad min instruktör sa och Mario nickade. Kort sagt: lyckan skulle inte vara länge.
Jeremy tittade på klockan, grep snabbt Luis i armen och sa:
– Ok, Luis, gå över till den andra lägenheten, jag går till bilen och hämtar nästa hund.

Båda gav mig och Mario ett varmt leende, och vi blev kvar, ensamma, nervösa och tagna i lägenheten som jag hela tiden undersökte med min blick.
Det fanns saker som jag gärna hade plockat upp; det är min favoritlek att ta saker och få varelserna på två ben att försöka rycka dom ur munnen på mig, men Mario satt kvar på sin stol och släppte inte kopplet och inte heller slutade han att klappa mig på nacken.

Rummet hade en säng, ett skrivbord och en fåtölj där Mario satt. Dessutom såg jag tvärs genom en glasdörr en liten gårdsplan med grus som verkade vara till för mig att göra mina behov på.
Mario sa – medan han klappade mig på huvudet – saker på sitt språk som jag inte förstod, men av det röstläge han använde borde det vara något i stil med:
– Nå, lille vän. Från och med nu är vi oskiljaktiga. Jag kommer att sköta om dig på det bästa sätt jag vet och kan, och du ska i gengäld leda mig.

Plötsligt reste sig Mario från fåtöljen och utan att släppa kopplet gick han fram till skrivbordet där han hade en dator. Han satte sig på en stol och började knappla på tangenterna. Strax dök det på skärmen upp ett ansikte på en ung tjej på omkring 20 eller 22 år, ungefär i samma ålder som Mario. Flickan log, och det såg ut som om hon såg mig.
Av det min husse sa till henne förstod jag bara mitt namn. Hon började ropa och vissla på mig samtidigt som hon skrattade.
Uppriktigt sagt gillade jag inte den här tösen särskilt mycket, hon hade en tillgjord röst som inte alls tilltalade mig. Kunde det vara Marios flickvän? Det började inte bra mellan oss. Några minuter senare försvann flickan från skärmen. Vid det laget brydde jag mig inte särskilt mycket om saken.

Mario återvände till tangentbordet, och nu dök en kvinna upp på skärmen. Hon var äldre än Mario, mörkhyad, omkring 50 år. Bakom kvinnan såg jag strax en gråhårig man i samma ålder; han log älskvärt. Man såg att båda två rördes av vad Mario sa.
Precis som den löjliga flickan, som inte föll mig i smaken, började de ropa mitt namn:
– Cross, Cross …
Mario pratade en god stund med paret; var de kanske hans föräldrar?

När jag undrade över detta kom det upp en massa tankar i huvudet. Jag minns inte min pappa, men mamma minns jag i alla fall lite grann då hon jämt slickade mig och mina syskon. Vad jag mest kommer ihåg från mina bröder och systrar är deras lukt, en lukt som påminde om nytt hår och frisk hud, blandad med en syrlig och sötaktig arom. Jag kan tänka mig att vi tre valpar luktade likadant, men jag är säker på att vår mamma kunde skilja på oss. Jag minns också att vi bråkade för att få tag i mammas bröst när vi var hungriga. Vi var ena riktiga egoister.
Mamma var mycket lugn och kärleksfull mot oss, men jag la märke till att hon blev stelare när någon närmade sig oss valpar. Hon var på sin vakt, alltid på sin vakt.
Man skilde mig tidigt från min mor för att göra den där operationen, tror jag. Därefter fick jag bo hos en människofamilj. Jag vet verkligen inte vem min pappa är, för hos oss vimlade det av vuxna golden retrievers, och för oss hundar är detta ingen stor sak vem som är pappa.

Någon knackade tre gånger på dörren, Mario ropade något på sitt konstiga språk och dörren öppnades. In klev en man i femtioårsåldern, längre än Mario. Han hade en röd mössa på sig och kom i sällskap med … en hund! Vilken överraskning! Det var hunden jag lärde känna i skåpbilen, så jag sträckte mig direkt mot honom och han mot mig. Våra hussar höll oss instinktivt tillbaka, men efter några sekunder gav de efter och lät oss leka och nosa.
Mario och mannen med den röda mössan pratade några minuter, de verkade båda mycket nöjda. Han med mössan erbjöd Mario sin högerarm och de gick ut ur lägenheten. Det blev en enda röra när vi skulle gå genom dörren. Juan, som mannen med den röda mössan hette, var också blind.
Thor, den andre golden retrievern, och jag slutade inte leka, så Juan avbröt det hela med att ropa ett kraftigt ”nej!”. Det tilltalet förstod vi mer än väl.
Vi gick in i lägenheten som låg till vänster om Marios. I den satt ännu en gråhårig man med ett par konstiga solglasögon på sig. Det var en av dessa varelser på två ben som verkar sympatisk redan innan du lär känna honom. Han talade samma språk som Mario och Juan, tonen var vass, och när han pratade lät det som han skrattade. Det fanns också en hund i lägenheten, det var ännu en av mina vänner från i morse som hade  lämnat hundgårdarna och rest med mig till skolan, en svart labrador med namnet Kim.
Mario, Juan och Julio, som den trevlige varelsen på två ben hette, började undersöka oss alla tre med sina händer, alla ville veta hur kompisarnas hundar kändes.
Vips uppstod en ny kaotisk scen med hopsnörda koppel och våra ägares huvudkrockar när de böjde sig ner för att känna på oss; inte blev det bättre för att de tre människorna satte igång att skratta.
Vi tre jyckar hjälpte också till att göra tillställningen än mer förvirrad och rolig genom att vi började vifta på svansarna samtidigt som vi fortsatte leka allt intensivare. Just då knackade det på dörren och tre hundar till klev in med sina respektive hussar och mattar. Nu skulle det verkligen bli rörigt!
Strax började ägarna snacka, alla på en gång, och jag tror att de berättade för varandra hur härligt och häftigt det var att träffa sina hundar.
Medan de pratade och pratade lekte vi oupphörligt med varandra, men med ens avbröt en av våra bossar leken med ett myndigt rop, och de andra följde efter. De började lugna ner oss och klappa oss på huvudet. Några hade redan satt sig, till och med lagt sig ner. Vi utbytte deltagande blickar som om vi tyst sa till varandra: ”Nu har de här negativa typerna förstört leken för oss”.