Min husses avskedsbrev

Käre Cross!

Först vill jag tacka dig för alla dessa år. Det har varit mycket viktigt för mig att ha fått ha dig vid min sida. Jag är väl medveten om alla försakelser du från första början har gjort för min skull. Alla var påtvingade dig, ingen gav dig chans att välja.
Du hade precis fötts så blev ditt öde beseglat, ett öde som inte var bestämt i detalj, men utstakat: du valdes ut till ledarhund. Senare berövade man dig din sexualitet, rätten att glädja dig åt din naturliga drift. Sen tog man ut dig för min räkning, för att du skulle bli min och vara i min tjänst, lyda mina kommandon. Ingen frågade dig vad du ville, ingen frågade nånsin något.
Du tränade hårt, mycket hårt innan du ens kände mig. Det var inte alls lätt, du var hundvalp och ville leka. Du ville alltid leka, men du var tvungen att träna. Ingen frågade dig vad du ville. Det var tungt, mycket tungt.
Man lämnade dig tidigt till en familj, en som du inte valde. Om denna familj fick jag aldrig veta något. Jag kan tänka mig att du kommer ihåg lite från den tiden, kanske hade de barn i samma ålder som Toni, kanske fanns det flera. Säkert grät de när du åkte.

Vet du? Det var mycket svårt att säga till Toni att du skulle åka. När de kom för att hämta dig var han inte här. Du vet säkert att det var hans mormor som tog med honom. Jag hade inte ork att lämna dig, därför gjorde Maria José det. Alla år som jag varit med dig brände plötsligt som eld i min hals. Jag höll mig i sovrummet och satte på musik så jag inte skulle höra klockorna i ditt halsband.
Som jag sa, Cross: tack för allt. Nu tänker jag på allt du försakade, att du alltid uppoffrade dig.
Du följde med mig till hundratals, ja tusentals platser. Vi var tillsammans tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Du har bevittnat allt, absolut allt. Du vet saker om mig som ingen annan vet och aldrig någonsin kommer att få veta. Du vet till och med allt som jag själv vet om mig.

Vi båda lärde en gång känna en flicka som idag är min fru, mamma till mitt barn. Vet du vad? Det är ett barn till på väg. Vad jag skulle vilja att du hade kunnat lära känna henne en dag, henne eller honom, det vet vi inte. Jag är säker på att hon eller han hade lärt sig att umgås med dig. Vi kommer att visa henne eller honom alla foton vi har på dig. Och vi kommer att berätta om dig, hur snäll du var, om alla busstreck du gjorde… Vi kommer att prata mycket om dig.
Det kommer också en annan ny medlem till familjen. Om några dagar hämtar jag min nästa ledarhund. Lova att inte bli avundsjuk nu, du kommer alltid att vara den förste.
För den nye kommer jag att berätta om dig också. Folk kommer tro att jag blivit tokig eller dum, men det rör mig inte. De vet inte vad du och jag vet, att vi kommunicerar genom luften.

Kommer du ihåg när jag tänkte på en plats och du tog mig dit utan att jag gav dig kommandon? Detta har jag berättat för några, men jag förmodar att inte alla trodde mig. Men det spelar ingen roll för jag fick berätta det för personer som hade tillräckligt med inlevelse för att förstå det.
Jag kommer ihåg dagen då jag lämnade Sandra. Du suckade när du hörde mig prata i telefon med Nico, och när det kom ett mejl från henne blev du ledsen. Du var ledsen när jag var ledsen, men också glad när jag var glad. Eller orolig.
En gång gjorde du på dig mitt på trottoaren vid skolan. Jag kom ut nervös från examen och du också, vad jag kunde se. Vilken utskällning vi fick av en lärare!

Du har fått bevittna så många viktiga saker. Du var en av de första som fick lära känna Toni när han föddes.
Man kan också säga att det var du och jag som tillsammans grundade företaget jag leder.
Du följde med mig till banken för att underteckna mitt första lån. Och innan dess för att ansöka om ett som de nekade mig. Men den dagen var du till stor nytta, Cross. Du vet lika väl som jag att den dagen träffade vi Maria José igen. Hon har många gånger sagt mig skrattande att hon förälskade sig i dig före mig. Och vet du vad, fastän det kan verka som ett skämt, så tror jag det är sant. Men lugn, Cross, jag tar inte illa vid mig.
I går rådde man mig att skriva detta brev till dig. Man har ett tag föreslagit att jag skulle göra det, skriva en berättelse eller en bok. Men jag är ekonom, och vi har rykte om oss att vi har svårt att skriva. Man sa mig att jag skulle skriva direkt till dig, och det bästa är att det inte är nödvändigt att skicka något brev, att jag inte måste överlämna något, för jag vet att just nu när jag sitter här ensam framför min dator når mina ord dig.

Du och jag, min älskade vän, min älskade bror, vi är förenade för hela livet, jag vågar till och med säga bortom livet. Här törs jag säga vad som helst, ingen kommer att veta det. Jag lösenordskyddar detta dokument, och bara du och jag känner till det, precis som så många andra saker.
Jag har inte velat fråga vart de har fört dig. Förlåt min feghet, men ju mindre jag vet, desto mindre lider jag. Förlåt min egoism.
Du förlåter allt, uppfattar allt och förstår allt.

Idag frågade Toni mig många saker innan han gick med sin mamma. Han ville veta om du är här i Madrid, för då vill han träffa dig. Eller ta med dig hem. Jag gillar hans önskemål.  Kanske bestämmer jag mig för någon av idéerna.
Först och främst vill jag koncentrera mig på den andra hunden. Förlåt mig igen min egoism, du förlåter ju allt. Jag kan inte lova dig något, Cross. Jag vet inte om det skulle vara bra för dig, för mig eller Toni att du hälsade på oss. Jag vet inte om det skulle vara till det bättre eller sämre.

Jag hoppas att de ofta tar med dig ut att leka med andra hundar. Jag föreställer mig att det svåraste är stunderna då du är ensam i din bur, även om du gillade att sova mycket.
Vet du? Människorna som bor här i närheten vill inte prata om dig. De gör inte det, för de vet att det smärtar. Men de som inte bor så nära, de från kvarteret, verkar finna nöje i det. De säger: ”Aj, så fin han var. Oj vad han lider, pojken. Men har han dött? Oj, så ensam du blivit? Se hur han saknar honom…” Till och med några av de idioter som satte upp hinder när vi skulle besöka deras institutioner hyllar dig nu på alla möjliga sätt.

Ibland får jag för mig att du är vid min sida, men jag tänker inte så avsiktligt. Det vill säga: jag behöver inte anstränga mig för att höra dina andetag eller med mina fingrar känna din mjuka päls eller fukten från din nos.
Det är som om du var närvarande. Jag märker till och med av din lukt. Jag tror att det är samma sak med dig. Man måste betänka att vi två varit ett under många år. En funktionell enhet som experterna säger.
Jag vill att du ska veta att mitt liv förändrades när jag lärde känna dig. Tidigare gillade jag inte djur, men inte heller ogillade jag dom om jag ska hålla mig till sanningen. Men jag var som likgiltig inför er. Utan att jag märkte det ändrades det plötsligt. Det kändes som om djurriket ropade på mig, och jag började känna stor respekt för er.
Jag vet att jag är en hycklare – eller är jag kanske realist. Jag kan inte tillfoga något djur den allra minsta skada, men jag äter dom i alla fall och jag tillåter att andra dödar dom för min skull. Detta är ett svårt dilemma, Cross. Här blandas medvetenhet, fördomar, sociala vanor och mycket mera.
Ett lejon kan du inte förebrå för att han dödar en hjort för att få mat. Annars skulle han dö av hunger, och samvetsförebråelser ger inga kalorier. Men människorna gör det hela svårare.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt att döda ett djur för att överleva. Jag vet inte om det är förkastligt att följa naturens lagar. Men vad jag har mycket klart för mig, Cross, vad jag är absolut medveten om sen jag lärde känna dig är att det är fruktansvärt att låta djur lida eller att döda för att roa.

Det finns en tradition i det här landet att varje år döda en tjur genom att sticka ett spjut i honom. Jag har alltid betraktat det som en barbarisk handling. Första året du var hos mig hörde jag om detta i radion och hur djurrättsförkämpar berättade hur man gjorde. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, och inte heller du kunde hejda en djup suck. Jag tittade på dig och tänkte på hur hemskt det skulle var om någon av rent nöje skulle göra så med dig.
Den här sucken som du undslapp dig när vi hörde nyheten förvånar mig mycket. Du förstår kanske inte våra ord, men du förstår och tolkar som ingen mänsklig varelse våra känslor, särskilt mina.

Man har föreslagit mig att inte skriva ett ledsamt brev. Och inte heller ett avskedsbrev, men jag kan inte låta bli att tala om för dig hur mycket jag saknar dig.

Nu när jag kommer hem ensam, eller med Maria José och Toni, hänger jag käppen på en klyka, samma klyka som jag förr hängde din sele på. Just i det ögonblicket är det oundvikligt att jag tänker på dig. Jag kommer ihåg att när jag släppte dig lös hemma, efter att vi kommit hem från arbetet eller annat ställe, började du vifta på svansen direkt.
När vi kom tillbaka från något ställe där jag varit och träffat mycket folk och knappt haft tid för dig la du upp tassen på mig för att få lite uppmärksamhet.
Det var som om du sa: ”Hör här, jag är här nu, jag är viktigast. Och nu vill jag ha all uppmärksamhet för mig själv.” Då gav jag dig den, för du förtjänade den.
Vid andra tillfällen när vi gick på promenad eller till parken gjorde du likadant, du reste dig upp mot mitt ben och slet lite i mig. Men de gångerna var det mer en handling av tacksamhet för promenaden eller för att jag låtit dig springa lös i parken.
Andra gånger blev du så glad när vi kom hem att du genast ville leka. Du gav mig inte chansen att klä av mig, sätta undan skorna eller ta på mig overallen eller pyjamasen. Du började bita mig i benen, fötterna och händerna, men alltid med försiktighet för att inte skada mig. Vid tillfällen jag inte kunde eller ville leka band jag fast dig. Det var alltid jag som valde vad jag ville göra.

Mitt liv har förändrats, Cross. Jag har ändrat min syn på många saker. Tack! Tack för att du gjort mig till en bättre person.
Jag beundrar dig och jag ska försöka allt vad jag kan att leva efter ditt sätt att möta livet. Ni känner inte till begreppet bitterhet, inte hat, inte sorg som inte snabbt går över. Det finns människor som frågar om djuren har en själ; jag skulle säga att ni inte bara har en själ, era själar är större, renare och ädlare än våra.
Du har aldrig svikit mig, aldrig gjort mig missnöjd, du har alltid varit mig trogen.

Vet du vad? Man säger att hunden är människans bästa vän. Det är verkligen sant! Och vilken stor lycka för människan att få ha sådana vänner som ni nära sig! Vilken lycka för mig att få ha haft dig vid min sida dessa år!
Ok, Cross, nu ringer det på dörren så jag måste lämna dig. De har kommit tillbaka från parken nu. Kanske jag fortsätter att skriva till dig en annan dag. En stor kram från mig. Jag älskar dig.

Mario